När jag började rida min medryttarhäst Billy ville han verkligen inte alls göra som jag ville, han gick åt vilket håll han ville och bråkade något otroligt med mig. Ibland kändes det verkligen som jag skulle ge upp. Har gråtit efter en hel del ridpass kan jag säga. Nä, vi kom inte alls överens. Men jag gav inte upp trots allt. Nu har jag ridit honom i snart ett år och nu den senaste tiden har verkligen allt kännts toppen. Han verkar dessutom lita på mig mer nu. I början när jag red honom var han otroligt känslig i munnen, man kunde knappt ha en kontakt utan att han krullade ihop sig för att komma undan bettet. Men nu kan jag till och med ha ett träns utan nosgrimma och detta problem märks aldrig längre vilket är en jättehärlig känsla. 

Vi har kommit väldigt långt, mycket med hjälp av en fantastisk ridinstruktör som kommer till stallet var fjärde vecka och håller lektion för mig och Sanna. Lisa har lärt mig att man kan få mycket kontakt till hästen bara med känsla i kroppen och rätt tanke i huvudet. Dessutom har min balans utvecklats något enormt med hennes hjälp. Tack vare henne och mycket envishet från min sida så är vi där vi är nu. Nu kan jag åka hem från stallet med ett leende på läpparna! 

Vi har utvecklats så mycket båda två och nu känns det som vi trivs med varandra även om man ibland blir riktigt jäkla irriterad och bara tänker att nu slutar jag rida för alltid. Men han har alltid glimten i ögat när han gör något dumt och ibland kan jag bara inte bli sur på honom när jag får ett bett i rumpan och han ger mig en blick som om "Vadå? Jag gjorde ingenting, jag är oskyldig!".

Vi har mycket kvar att lära båda två, eller i alla fall jag, men jag kan stolt säga att vi har kommit en bra bit på väg!